Att vandra S:t Olofsleden

564 kilometer från kust till kust längs med världens nordligaste pilgrimsled från Selånger till Trondheim

Att genomföra en pilgrimsvandring som denna innebar att vandra genom skog, längs med asfaltsvägar, grusvägar och över betesmark. Det har varit alla väder utom snö. Vissa dagar har regnet öst ned oupphörligt, andra dagar har guldkantats av långa kafferaster på solvarma klipphällar längs med leden.
 
Det har varit den tuffaste  utmaningen som jag tagit mig an. Att navigera, till stor del på egen hand, över två länder med lätt ”kartdyslexi” och med en ryggsäck som slutade på 16 kilo istället för planerade önskescenariot med 7 kilo på ryggen. Utrustning har gått sönder och min vandringskamrat som blev skadad –det har dykt upp sådana saker jag aldrig kunnat förbereda mig på. Jag tar ett djupt andetag och inser att jag måste släppa taget om allt det jag inte vet någonting om.
 
En dag vandrade jag ut från härberget utan att fylla på vatten. En annan dag gick jag 5 kilometer i fel riktning längs med en bilväg. Då hjälper ingen stolthet. Jag har lärt mig att be om hjälp, fråga om vägen, ta emot det som andra delar med sig av till mig – fastän jag så gärna ”kan själv” hemma till vardags. Längs med vägen har jag mötts med öppna armar, av främlingar som sett en ryggsäck komma gående utanför staketet, bjudits in på kaffe vid köksbordet, fått veta om trakten och dess historia.
 
Det har varit stunder med mycket lera och långa uppförsbackar när jag undrat vad jag håller på med. Men sedan kommer de där dagarna med flow, när alla tankar är sluttänkta och det finns plats för något annat. Att bara vara en del av upplevelsen och naturen. Att stanna upp. Ta tillvara på känslan av att vara en del utav en helhet – att vara buren av någonting större.
 
Allt gott!
 
Med vänlig hälsning
Angeliqa Mejstedt